Etthundra och lite kärleksfunderingar

Nu har jag 100 inlägg! Det ska firas genom att lägga upp en bild på min broder!

Jag måste bara säga att min bror håller på att bli stor. Förr tyckte jag att han var den jobbigaste människa som fanns. Men nu, han har förändrats! Visst, han kan fortfarande vara så där jobbig som alla syskon kan vara, men inte somhar var för något år sedan. Jag kan lova att jag kommer att ångra att jag har skrivit detta någon gång, när han är så där irriterande. Men jag vet ju innerst inne vad jag tycker om honom. Ja, jag älskar honom. Fast jag känner det inte. Eller jo, klart jag gör, men jag tycker att när man älskar någon så känner man det mer. Typ när man är kär. Idag kom jag fram till detta:
Man älskar sina kompisar på ett sätt och sin familj på ett sätt och sin "kärlek" på ett sätt. Det är självklart. Men de man alltid kommer att älska mest är väl ändå sin familj? I alla fall jag, än så länge. Och eftersom att jag älskar dem så mycket så känner jag inte samma känsla som när man är kär. En sak är i alla fall säker. Den som man saknar efter en tid, den älskar man. På ett av de sätten i alla fall. Tror jag.

p.u.s.s