Elin Nadja Elisabeth Sjögren: augusti 2011

Jag har alltid kunnat äta i stort sätt vad som helst utan att det synts på vågen eller kroppen. Sjukt skönt när det enda man behövde tänka på vad att man kanske skulle borsta tänderna efter att ha käkat choklad. Att slippa tanken om att man kommer lägga på sig 10 kg och att man måste träna för att få bort chokladbiten. Jag tror att jag levde en tjejs dröm ett tag! Jag var nöjd med min kropp och tyckte om att ta bilder på mig i bikini och granska dem noga för att se att det inte fanns något fel. Inte för att jag någonsin skulle lägga upp eller visa någon de bilder som jag tog, utan det var för "egen bruk" (missförstå mig rätt.) Man ville ju inte visa någon att man älskade sin egen kropp. För det får man inte göra i detta samhälle.

När jag var 15 år bröt jag mitt lårben och mina drömmar om att få åka till OS krossades eftersom att det i stort sätt skulle vara slutet på min ”karriär” inom friidrotten. Efter lite mer än ett halvår med rehab var jag tillbaka och efter ytterligare två månader tävlade jag igen. Dock var jag inte på topp och efter att vi tagit SM-guld i stafett drogs jag ur mer och mer ur min regelbundna träning. Så något OS fanns inte i siktet längre. Det var som att jag redan gett upp när beskedet om en lång rehab kom. Kanske hade jag inte tillräckligt med ork och kraft, eller inte tillräckligt mycket vinnarskalle. Jag tror satsade kanske mer på skolan. Jag vet faktiskt inte. Men när jag började gymnasiet och fick nya vänner ändrades jag. Jag som alltid varit en sportig pojkflicka som i stort sätt inte klädde mig i klänning blev plötsligt en kvinna? Vet inte var det var som ändrade mig eller varför jag gjorde det. Men jag upptäckte en helt annan sida av livet som jag inte tidigare mött. Fest, alkohol, killar, MÄN? Vad är det liksom? Alla andra hade ju druckit och haft sex sedan de var 13 år typ, men inte jag. Inte sportiga Elin som satt hemma med mamma och pappa varje lördag och fredagskväll. Det var liksom inte jag att ränna ute på nätterna och supa. Mina föräldrar var ganska hårda med tider och lät mig inte vara ut så sent, men det var inte heller något som jag drömde om. Jag trivdes så bra i soffan framför Idol varje fredag med mamma och pappa. Det var min grej liksom.

Jag vill inte säga att det var på grund av mina nya ”häftiga” kompisar som jag förändrades och lämnade friidrotten. Det var det absolut inte, för så pass häftiga var dem inte. Men jag vet att jag tänkte att jag hade klättrat i stegen. Rangordningsstegen. I grundskolan var jag den tjejen som kunde vara med alla. Men min plats var hos ”ÖGG” (Öfre Geek Gang) Japp, som det låter. Vi var liksom de som stod över töntarna typ. Svårt att säga, men så var det. När jag började gymnasiet så fanns det ingen rang och alla var liksom tillsammans i en grupp. Tills den också splittrades. Men jag kände ändå att jag höjdes. Jag var inte en övertönt och sportnörd längre. Jag var bara Elin.

Just nu känner jag att jag kom ifrån ämnet lite, att prata om min kropps förändring och min analys om hur jag hamnade där jag är idag. Hur som så ville jag med ovanstående stycka säga att jag ändrades i mina gymnasieår. Men inte på grund av de jag umgicks med. Utan för att jag helt enkelt hittat något som var roligare, något som jag i stort sätt aldrig stött på innan.

Att träna var ju inte alltid kul, så tillslut så hittade man på anledningar för sig själv för att slippa träna. Helt sjukt, men så var det i alla fall. Det kunde vara att jag måste skriva klart ett skolarbete eller öva på glosor. Saken var bara det att jag inte gjorde det, utan jag sysslade med helt andra saker då. Som inte var att plugga eller träna. Umgås med kompisar var till exempel roligare.

Hur som. Idag är jag så himla förändrad gällande min kropp. Jag skulle aldrig få för mig att ta en bild på mig i bikini för jag vet att jag kommer att bli missnöjd och nedstämd. Jag har förlorat respekt för min egen kropp och kommit underfund med att jag har ett beroende av socker. Jag har aldrig tidigare fattat det, eller egentligen velat erkänna det. Att ha ett sockerberoende är som vilket beroende som helst nästan. Man bara måste få i sig det söta. Det är lite därför som jag gör detta med mamma. Det här med GI. För att sluta upp med sockerätandet och kanske då bli mer nöjd med min kropp. Jag hoppas att gå ner minst fem kilo på denna ”diet” Jag vill inte längre skämmas över mina lår och min rumpa, jag vill slippa tänka på mina små ”lovehandels” och om de bakom ser dem.

Säg inte åt mig att jag är smal och att jag inte behöver banta , det är inte mitt syfte med detta inlägg. Att få höra att jag inte ska banta för att jag är smal. För jag bantar inte. Jag gör det som är bäst för min kropp just nu. Och det som är bäst för mitt mentala jag. Annars klarar jag inte ett halvår till. Usch!

Hola
Idag är jag seg och har träningsverk! ajajaaaj! Men jag var duktig och släpade mig till gymmet igår för ett fetpass. Även fast jag vet att jag inte har tränat ordentligt sedan i påskas (ja jag vet att jag fettat på mig rejält haha) så tror jag att jag kan utöva samma övningar lika mycket och länge. Men nej, man orkar inte cykla en mil i den takten som man orkade förut. Jag får ju liksom mjölksyra i benen bara jag tänker på en trappa. Är jag den enda som är psyksjuk och inte kan anpassa träningen efter mig och min fysiska status? Alltså inte återuppta där man slutade sist, när man åtminstone kunde jogga lugnt till bussen utan att behöva ställa sig och pusta ut i fem minuter på mitten för att sedan samla krafter för att röra på benen igen. Nej men skämtosido (mm,fast neej) jag har fanimig blivit sämst gällande träning och hälsa!

Mamma och jag har därför kommit på den kloka idén att börja med GI. Vad fan har jag gett mig in på? Jaja, jag får se vad det här är och vad det leder till