Jag som trodde att tiden läker alla sår

Ibland kan jag inte sluta blunda och tänka för mig själv. Det är svårt men det är dags att sluta nu. Dags att ta steget vidare och kanske vara glad? På riktigt? Men jag vet att jag inte kan. Inte fullt ut. Det är så ofattbart svårt att förstå. Även fast det gått mer än två månader nu. Ändå tänker jag på det varje dag. Även fast jag egentligen vet att vi inte kommer ses i detta liv kan jag inte låta bli att undra varför.  Ibland gråter jag mig till söms och fäller en tår på bussen. Både i sorg, men allra mest av ilska. För denna orättvisa och grova värld vi lever i. Att tiden läker alla sår är ren crap! Inget kommer någonsin kunna läka detta sår. Det är liksom som att någon hela tiden river upp de stygn som påbörjats, och sedan häller salt i det. Så är man tillbaka till steg ett. Allt är så svårt. Det är svårt att sätta orden på allt som jag känner. Som om det vore ett annat språk jag knappt förstår själv. Det är svårt att "glömma". Det är svårt att andas.

När ska jag vakna upp och inse att det är sant? När ska någon kläcka ur sig att allt detta var ett skämt? Aldrig? Innerst inne vet jag att det inte är ett skämt och att jag redan har vaknat upp. Jag vet att du inte kommer tillbaka. Jag vet också att allt jag skriver här är meningslöst. Men det som gör ondast att erkänna är att jag vet att du är död. NEJ! Fan, jag vill inte! Fan, fan, fan! Det är sant, alla vet det nu. Men vi kan inte erkänna det för oss själva. Det gör för ont. Det gör för ont att veta om sanningen ibland. Jag har gjort ett försök. Men kommer att gå tillbaka till lögnen om att du fortfarande existerar. Precis som många andra.


Hoppas vi ses snart