idag släpptes allt ut

Idag har det som sagt inte varit en bra dag. Vet inte vad som hände men kände att allt inte stod rätt till. Redan när jag vaknade så kände jag mig trött (nähä?) på livet. det kändes tyngre än vanligt att gå upp. sen bröt allt ut när jag skulle hålla mitt tal. Ja visst jag var nervös, men inte som förut. Jag gick in med inställningen att jag skulle greja det. Inta att jag skulle misslyckas som tidigare. Allt började bra och lugnt, men efter första tycker på talet skedde något som jag aldrig känt förut. jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare och hur det snart tog över allt jag kunde höra. det nästan svartande framför mina ögon och jag såg liksom suddigt. jag kunde knappt andas och varje ord jag försökte säga var så svart att få fram. Det var liksom som att jag pressade ut dem utan framgång alls.så jävla läskigt. men det var inte förens senare som jag förstod att det inte alls behövde bero på min nervositet. jag fick helt enkelt ett sammanbrott. en panikångestattack. efter att allt hände började jag gråta, utan att jag visste varför. skitjobbigt att sitta i klassrummet och böla. Men jag orkade inte röra mig, orkade inte te mig ut klassrummet. till sist tog jag mig därifrån och satte mig på toan och pratade med J och C. Jag kan förstå att dom trodde att jag var nervös. Jag kunde ju knappt beskriva vad somn hänt själv. Mindes nästan inget och kände mig helt konstig i hela kroppen.

Senare när jag kom hem brast allt. Jag la mig i sängen och kunde inte sluta gråta. Tårarna bara rann och rann. Tillslut kunde jag nästan inte andas för att jag grät så mycket. Jag låg helt stilla och bara tittade in i väggen medan tårarna och snoret rann i säkert en timme. Sedan lugnade jag ner mig. Började kolla på G A men jag kunde inte koncentrera mig på det heller. Jag bara grät. Vad jag än gjorde fick mig att gråta. Tillslut la jag mig och fick en panikgråtattack och låg så tills mamma kom hem och hittade mig. Vet inget själv hur länge jag legat så men jag vet att det var ett bra tag. Jag kunde inte prata eller andas ordentligt på säkert 10 minuter. Jag kände mig helt tom och trasig. Vet inte vad som har hänt, men något är fel. För ingen gråter hysteriskt utan att veta varför. Förutom jag. Det var så sönt när mamma omfamnade mig och satt och vaggade mig fram och tillbaka och klappade mig på ryggen.Jag önskade ett tag att jag var 3 år igen och slapp tänka på allt.

Nu känns allt bättre men vet inte om jag orkar mer. Vet inte om jag orkar ta mig upp imorgon eller på hela veckan. Jag får ta varje dag som den kommer. Orkar inte tänka på allt nu. Antagligen blir det såhär ibland. Jag får acceptera det och leva med att jag går sådana här attacker ibland...